Rätta färgen SD, SDU och PGS i snålblåsten

Sitter och läser Anna Ekströms blogg.

Hon tar tag i SDU:s politik i sitt inlägg. Hon hänvisar i en länk till Aftonbladet och en debattartikel som är signerad av två tubga namn inom SDU.

Ur artikeln som SDU:arna skriver hämtar jag följande rader:
Bilden som allmänheten har av Sverigedemokraternas hållning i Israel–Palestina-konflikten är oerhört onyanserad. Partiet har fått en form av villkorslös pro-Israelstämpel på sig som rimmar illa med de egentliga åsikterna i medlems- och väljarkåren. Detta på grund av ett fåtal företrädares högljudda personliga agenda.

Man går alltså på tvärs med de så kallade "pro-Israeliska" inslagen hos några betydelsefulla personers (i moderpartiet) officiella åsikter/politik.

Vidare hittar jag i artikeln följande uttalande:
De senaste decennierna har olagliga israeliska bosättningar på palestinsk mark oavbrutet expanderats. Samtidigt har förtrycket av det palestinska folket fortlöpande tillåtits ske av ett passivt världssamfund. Israels blockad av Gazaremsan har lett till en långvarig humanitär kris med akut brist på förnödenheter som medicin och byggnadsmaterial. Blockaden har också lett till minskade försörjningsmöjligheter, stigande matpriser, en utdragen energikris samt en försämring av vatten och sanitär infrastruktur. De omfattande importrestriktionerna på bland annat råvaror och jordbruksprodukter, kombinerat med exportförbud, har decimerat den ekonomiska verksamheten inom den privata sektorn, där 120 000 jobb gått förlorade. Det är en nödvändighet att den illegala ockupationen upphör för att möjliggöra en framtida fred i regionen. Ett erkännande av en palestinsk stat skulle sätta press på Israel att följa internationell rätt och upphöra med såväl handelsblockaden som koloniseringen.

Jag har nu och då träffat personer som i sin argumentation för SD:s politiska argument bland annat lyfter fram just argumentet att SD är motsatsen till det man ser som den "palestinakramande vänstern". Nu låter denna artikel författad av två ledande SDU:are precis som det man använt sej av för att argumentera för SD:s politik.

Anna Ekström och jag delar delvis åsikt/åsikter när det gäller SD och SDU:s stöd (till nu officiellt) för Israel. Det har inte varit av kärlek eller omsorg för Israel eller judarna. Det har varit tänkt som en bildlig "spark i skrevet" på muslimer i Sverige. I Annas blogginlägg skriver hon bland annat:
Det partiella stödet för Israel bygger på att man har samma bild av landet som extremister av andra sorter: Man framställer Israel som västs etniskt rena förtrupp i kriget mot islam. Men, som SDU så logiskt påpekar, bryr man sig inte särskilt mycket om landet.

Mitt förhållande och min inställning till SD har nu ytterligare fått belägg. SD har sitt ursprung i de rasistiska och nazistiska brunsvarta färgerna (åsikterna) och nu när valrörelsen 2010 med marginal är borta så kommer sanningen eller om man så vill FÄRGEN kommer fram.

Även SIDA och PGS hamnar lite i snålblåsten idag. Fredrik Mellgren skriver i SVD en artikel om uppläxningen utförd av biståndsminister Gunilla Carlsson (M):
Biståndsministern har ilsknat till på en färsk skrift från Palestinagrupperna (PGS) med titeln ”Kolonialism och apartheid – Israels ockupation av Palestina”. För detta temanummer av ”Palestina Nu” och några seminarier har PGS beviljats totalt 700 000 kronor från Forum Syd som statliga Sida anlitar för att klara sitt informationsuppdrag.

– Här finns ståndpunkter som ensidigt tar ställning i en fruktansvärd konflikt. Ena parten demoniseras och man tar tydligt ställning och bedriver opinionsbildning. Men det ska inte skattebetalarnas pengar användas till. Sidas uppdrag är att allt material ska vara informativt och kunnigt om biståndet, men vid några tillfällen har det inte funkat, säger Gunilla Carlsson till SvD.

I tidningen Dagen spinner man på samma tråd:
Hon (Gunilla Carlsson) anser att detta inte är något skattebetalarnas pengar ska användas till.
Ordförande i Forum Syd och riksdagsledamoten för Miljöpartiet Bodil Ceballos tycker att Gunilla Carlsson ägnar sig åt ministerstyre om hon tänker förbjuda all opinionsbildning från frivilligorganisationerna.
Hon anser att regeringen går för långt och styr Sida för hårt och att regeringens eller UD:s bild av biståndsarbetet inte kan vara den enda som får förmedlas.'
Dock tycker hon att det borde framgått tydligare att Sida och Forum Syd inte står bakom innehållet i skriften.
På Sida anser man att skriften bitvis borde vara mer balanserad.

Det som biståndsministern bland annat stört sej på var anklagelserna om Apartheid likställd med Israelisk politik. Här går självaste Richard J Goldstone till attack i NYTimes. Samma PGS som hyllade och höjde denne Goldstone till skyarna och högre ändå i samband med den i mitt tycke skandlösa rapporten i efterdyningarna till Operation Cast Lead för snart tre år sedan. Han senaste artikel (en av) verkar dom förbise helt och hållet eftersom den inte passar deras Israelhatande agenda.

När Goldstone i sin artikel på punkt efter punkt slår sönder alla anklagelser om Apartheid i Israel, då passar hans åsikter inte längre in. Han om någon borde veta vad Apartheid är och var. Som före detta Domare i Sydafrika har han "inside information" och egen erfarenhet i ämnet.

Hämtat ur Goldstones NYTimes artikel (på engelska):
I know all too well the cruelty of South Africa’s abhorrent apartheid system, under which human beings characterized as black had no rights to vote, hold political office, use “white” toilets or beaches, marry whites, live in whites-only areas or even be there without a “pass.” Blacks critically injured in car accidents were left to bleed to death if there was no “black” ambulance to rush them to a “black” hospital. “White” hospitals were prohibited from saving their lives.

In assessing the accusation that Israel pursues apartheid policies, which are by definition primarily about race or ethnicity, it is important first to distinguish between the situations in Israel, where Arabs are citizens, and in West Bank areas that remain under Israeli control in the absence of a peace agreement.

In Israel, there is no apartheid. Nothing there comes close to the definition of apartheid under the 1998 Rome Statute: “Inhumane acts ... committed in the context of an institutionalized regime of systematic oppression and domination by one racial group over any other racial group or groups and committed with the intention of maintaining that regime.” Israeli Arabs — 20 percent of Israel’s population — vote, have political parties and representatives in the Knesset and occupy positions of acclaim, including on its Supreme Court. Arab patients lie alongside Jewish patients in Israeli hospitals, receiving identical treatment.