Kritik kan vara bra. Kritik kan vara skadlig.
Det beror på framförallt två saker. Hur eller varför den ges och hur den tas emot.
Kritik kan också vara verkningslös.
Hur många av oss har inte kritiserat regeringen, den eller den företagsledaren, fotbollslaget si och så över en kopp kaffe på jobbet?
Kritiken blir verkningslös eftersom den aldrig når den eller dom den gäller.
Kritik kan vara konstruktiv.
Om inte en biltillverkare får viss kritik kan dom inte utveckla en bättre produkt. En amatör som får konstruktiv kritik (och tar till sej den) kan göra något positivt av den och det leder till att han eller hon en dag räknas som proffs.
Kritik kan också vara skadlig.
För en känslig person kan kritik vara det som bryter ner den personen. Eller får honom eller henne att göra något dumt eller skadligt som en reaktion.
För offentliga personer blir/är kritik något man måste lära sej att hantera oavsett om man vill eller inte.
Varför kan jag skriva detta?
För att vi lever i en demokrati med åsikts, religions och yttrandefrihet.
Alla människor lever inte under dessa förhållande.
Kineser får inte tycka eller göra vad dom vill, även om det i vissa avseenden blivit bättre de senaste tio-femton åren.
Nordkoreaner lever ganska kontrollerat/reglerat (milt uttryckt).
X antal muslimska stater försöker återigen driva igenom ett FN förbud mot kritik riktad mot Islam.
Dryga tredjedelen av FN:s råd för mänskliga rättigheter är muslimska stater. BT krönikan idag 2009-april-03 handlar om detta:
"
De erkänner inga andra rättigheter än de som förekommer i sharialagarna.?? De islamiska diktaturerna vill med andra ord friskriva sig från kravet på att leva upp till de universella mänskliga rättigheterna. De vill inte bli granskade och de stöds av regimer som har andra motiv för att stoppa yttrandefriheten. Det ska bli förbjudet att kritisera islam, är tanken. En oerhörd inskränkning, med andra ord.?? Men inte bara det. De vill att hela FN-gemenskapen ska inrätta sig efter deras önskemål".
"
Resolutionen är desto märkligare eftersom ett av syftena med rådet för mänskliga rättigheter är att främja och garantera respekten för de universella rättigheterna.
I det avseendet har utvecklingen gått rakt bakåt i Mellanöstern och i Nordafrika, regioner som är väl företrädda i rådet".
Under de senaste tio åren har man försökt få fram ett förbud mot kritik av Islam (i första hand). Man skriver om resolutionen lite då och då och hoppas på så sätt att fler länder och stater skall ta till sej samt erkänna och efterleva resolutionen.
Hittills har man inte fått något större gehör, men det verkar som om det växer lite nu och lite då.
Det jag tänker på när jag läser detta är hur en lögn kan bli sanning efter ett tag. Man säger ju att "om du upprepar en lögn tillräckligt ofta så blir den till slut en sanning".
Det skulle i så fall inte vara första gången i historien som den regeln gäller. Den har utnyttjats av de flesta diktatorer i historien.
Jag menar inte att imamerna och/eller politiker som är muslimer ljuger när man försöker få till stånd ett
kritikförbud mot islam. Det som stör är att islam inte får kritiseras och att man gång efter gång vill införa ett förbud mot både berättigad och oberättigad kritik. Man lägger fram förslaget gång på gång och hoppas att man genom utnötning skall få resolutionen accepterad av fler och fler.
Är det oberättigad kritik att belysa följande?
"
Att läsa Durbandokument och lyssna till vissa FN-uttalanden är som att läsa Orwell. Ords betydelser har bit för bit förvrängts. Genom en logisk kullerbytta har Förintelsen blivit Al-Naqba, katastrofen. Katastrofen är den judiska staten. För Hitler var judarna ingen katastrof, bara en Unglück, en olycka. Vid Durban I talades det om två sorters antisemitism: den före 1945 och den därefter, riktad mot araberna. Inför Durban II slog arrangören Libyen fast att antisemitismen hade ökat. Ordet syftade nu på hat mot muslimer. På samma sätt hade sionismen blivit liktydig med nazismen. Nyspråket är inte bara lögnaktigt. Det försvårar antirasistiskt arbete genom att ställa en utsatt grupp mot en annan".
Det är ett exempel på den retorik som muslimska företrädare ägnat sej åt.
En som tagit till sej detta att i allt försvara islam är en viss svensk vid namn Andreas Malm. All form av kritik av islam enligt honom är islamofobi.
Är det islamofobi att säga att homosexuella kastas i fängelse eller halshuggs i länder som har sharialagar? Eller att säga, att kvinnor i Saudiarabien inte får köra bil? Eller att säga, att i många muslimska länder (bl. a. Iran) där räknas inte en kvinnas vittnesmål om inte hon har sin "förmyndare" med sej d.v.s. hennes far/bror (om hon är ogift) eller hennes make? Detta gör att en kvinna i Iran inte kan anmäla sin man för våldtäckt, vilket en svensk kvinna kan göra om hon blivit utsatt för detta. Är det islamofobi att säga att, byte från islam till en annan religion i Iran eller Saudiarabien bestraffas med döden?
Vi lever i ett land med yttrande, religions och åsiktsfrihet. Att muslimer kommer till Sverige är tillåtet. Jag förbjuder ingen att konvertera till islam i Sverige.
Fågan som jag ställer mej är om vi har rätt att kritisera islam eller om det bara skall vara muslimska företrädare som har rätt att kritisera andra religioner?
Kristendom kritiseras ständigt i debatten i Sverige. Skall den också förbjudas?
